olivias mamma

Ni som känner mig vet att jag har en del mindre bra vanor, ett exempel på en dålig vana var tex mitt rökande - nu har de snart gått 1 år sen jag slutade och det känns hur bra som helst!  Men som sagt, vissa dåliga vanor har jag kvar.
(Ett fåtal, egentligen inte nåt att anmärka på alls men för att förhålla mig så politiskt korrekt som möjligt så måste jag ju säga så. Frågar Crille så har jag jobbat bort alla olater! Tänker inte erkänna att jag har vanor som kan bli till min nackdel...det vore ju att blotta strupen fullkomligt...)

Men jag har även vissa bra vanor. Ett ypperligt exempel på det är jag kontinuerligt läser min bästa vän Jennys blogg och jag älskar vad och hur hon skriver! Idag har hon lagt upp en länk som jag spontant kände att jag med MÅSTE ha, så varsegoda mina vänner! Läs och njut! Så bra!


http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp#section=k7

Vill bara förtydliga att det är inlägget som heter "Män som hatar kvinnor" som jag ovan refererar till...


/Olivias mamma

Nu har jag för första gången i mitt liv besökt Horn. I form av visningsvärd.  Hus är BILLIGT i Horn, hus är inte så jättefräscha i Horn, invånare i Horn pratar annorlunda... Jag fick bekanta mig med Gudrun som letar hus i sin "barnaby" (Horn) och som på visningar tar med sig sin kära mor som är nånstans mellan 100-200 år gammal och som skelögd och bredsmilandes klappade mig över axlar, rygg och avslutningsvis på rumpan samtidigt som hon talade om hur duktigt skolade vi (jag och mäklaren - Anna) var. En sån situation kan te sig så annorlunda beroende på vem, hur och var man utför denna "handling"...Hade den gamla damen bytts ut mot en yngre man, i säg 40-års åldern, och vi hade befunnit oss i en lägenhet i centrala Linköping där det samtidigt var ett 10-tal spekulanter till så hade det hela kunnat sluta med en anmälan och en verbal käftsmäll från min sida. Men nu stod vi där, i Horn, utanför ett hus som absolut hade haft sina glansdagar nånstans efter krigets slut, flugorna var DÄR, lukten från huset trängde liksom ut på trappen där jag stod och ANDADES, ingen annan än just Gudrun och hennes mor var där, allt som skulle framföras fick vi glatt SKRIKA fram- annars hörde inte Gudruns mor. O så sa hon sådär fina saker om oss i svarta kavajer och fina namnskyltar och så kom så klapparna i baken. Jag kunde liksom inte riktigt misstycka, jag valde att ta det som en komplimang! Det hela slutar med att Gudrun säger "tale å fö hästhåndlärn att ja bijur höndrasäxkti!"  Nu är det alltså upp till hästhandlaren. Nästa helg ska vi åter till Horn för att sälja hus, jag ser med skräckblandad förtjusning fram mot det...

/Olivias mamma