"Mammor är hjältar" fick jag höra igår... fint..

Nu sitter jag här och minns exakt HUR jobbigt det är att åka med kommunaltrafiken i kära Linköping under tider på året det är varmt ute! Varför finns det inte tillstymmelse till luftkonditionering?? När jag och Livan skulle hem fick vi dessutom vänta 40 min på bussen då den vi stod och väntade på (och garanterat var i tid till) inte kom så fick vi vänta in den som skulle gå 30 min senare istället... Mitt i väntat såg jag för en sekund en ljusning då jag skymtar en buss komma...den var dock EJ I TRAFIK så jag fick vackert backa tillbaka in i båset igen och börja rulla tummarna igen... Väl i stan igen insåg jag dock att det går förvånandsvärt snabbt att åka till Tallis, ca 12 min! Fint! Då åkte vi visserligen till Anna (som bor vid centrum) så man får väl lägga till några min för att ta sig till "oss" =) Så för att göra en lång historia kort; det är smidigt att ta sig med buss till Tallboda om man kan leva med att det är 40 grader på bussen på sommaren och att vissa bussar helt sonika uteblir! =)

Vi har alltså varit i Tallboda under dagen hos Anna och Mathilda, det har varit en riktigt trevlig dag! Nu sover Ollie och kommer nog inom kort att vakna. Crille är idag iväg och spelar golf i småland så han kommer nog inte vara hemma förrän vid 20-tiden.

Igår läste jag en blogg som skrivs av en tjej jag inte känner utan jag blev helt enkelt länkad dit genom kära Facebook. Efter att ha läst i några minuter så rullade tårarna hejdlöst utför mina kinder. Denna kvinnas berättelse berörde mig så djupt att det liksom inte fanns nån hejd på tårarna... För 1 år sedan förlorade hon sin son som då var 4 år och hade kämpat mot cancer i 10 månader. Efter lång kamp vann alltså cancern och han är nu en ängel och och hans mamma väntar nu barn igen. Henns berättelse var såå stark och då hon skrev om hur de skulle ha firat hans födelsedag om han skulle funnits kvar var jag tvungen att stänga ner sidan ett tag...
Det slog mig efter ett tag att här sitter jag och läser om hennes sorg och hur hon verkligen har mött helvetet på jorden - jag, som inte ens känner henne. Känns lite tokigt men det är väl just så med bloggandet - vem som helst kan ju faktiskt läsa det du skriver (om man inte låser den). Mina tankar går i allafall till henne med hopp om att framtiden ska ge henne mycket glädje och att hennes ängel finns där och väntar på henne, kanske i Nangijala...

Något som jag inte riktigt blir klok på är Olivias faschination över lappar, lappar som sitter på kläder och leksaker bla. Typ tvättrådslappar, hon går igång ordentligt på dom och vill ständigt och jämt ha dom i munnen... kittlar skönt kanske =)

Nu är det dags för husmor att ställa sig där hon oftast är...i köket...tror att jag snart har gjort fotspår i mattan framför diskbänken...

Trevlig kväll!

/Olivias mamma

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0